2016.05.20

Sabotagen visar på otillräckligt varningssystem

Med ”varningssystem” avses här rutiner och teknik som tillåter effektiv detektion av störningar och informationsdelning mellan samhällsaktörer. VMA är ett exempel på varningssystem som riktar sig från myndigheter till allmänhet. Lex Maria kan sägas vara exempel på motsatsen, varningar från medborgare till myndigheter.

Lika viktigt är bevakning och information om störningar inom och mellan samhällsaktörer. De aktuella sabotagen mot radiomasterna är tyvärr ett tydligt underkännande av dagens varningssystem för kritisk infrastruktur. De finns helt enkelt inte, även om olika samhällsaktörer gör en mängd enskilda skyddsåtgärder på området, med undantag för enskilda sektorer, till exempel flyget.

Häglaredsmasten utanför Borås var först ut att skapa rubriker. Masten gick av, varmed radio- och tv-sändningar bröts för 80 000 lokalbor. Polisen är övertygad om att det är sabotage. Myndigheterna framstår som tagna på sängen. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) kallar till krismöte. I medierna spekulerar experter kring om det rör sig om stresstester från främmande makt (Ryssland), även om polisen håller frågan om motiv och aktörer öppen.

Några dagar senare kommer uppgifter om sabotage mot ytterligare en mast utanför Tranemo. Ett par veckor innan Häglaredsmasten kollapsade hade räddningstjänsten i Södra Älvsborg upptäckt att en kabel för deras egna kommunikationer blivit avklippt. En naturlig fråga är varför den incidenten inte föranledde skärpt bevakning av andra master.  I fallet Häglaredsmasten utlöstes inte heller ett existerande larm. Även om utredningar pågår är det uppenbart att säkerhetsarbetet brister.

På Wikipedia finns det en sida som heter ”List of catastrophic collapses of broadcast masts and towers”. Referenser är framför allt hämtade från Antenna Structure Registration, Federal Communications Commission. Listan omfattar 133 kollapser sedan 1900-talet. Åtta rubriceras som sabotage eller terrorism. Så kollapser och sabotage mot radiomaster är inget nytt under solen. Det har förekommit då och då.

Radio- och tv-master är naturligtvis viktiga komponenter i Sveriges kriskommunikation, men det är magert med risk- och sårbarhetsanalyser från offentliga aktörer som lyfter fram sårbarheterna. Medvetenheten är högre gällande sabotage mot elledningar och nät. Det märks i nyhetsrapporteringen. Än större är medvetenheten om IT-säkerhet och cybersäkerhet på grund av kraftigt ökande nätkriminalitet.

Trots att medvetenheten är hög inom vissa områden måste frågetecken sättas vid dagens varningssystem kopplat till kritisk infrastruktur. Det finns ingen uppenbar och effektiv informationsdelning mellan aktörer på lokala och nationella samhällsnivåer när det gäller störningar, avvikelser och incidenter. Rapportering är reaktiv och sker om regelverk föreskriver det, men löpande bevakning och informationsdelning uteblir.

MSB har beslutat om en handlingsplan för att förbättra säkerheten för kritisk infrastruktur. Aktörer med ansvar för samhällsviktig verksamhet ska ha infört så kallat systematiskt säkerhetsarbete senast år 2020. Det är en lovvärd ambition, men kort om tid med tanke på utmaningen, att utveckla effektiv risk- och krishantering och samtidigt anpassa arbetet till säkerhetspolitiska förändringar, totalförsvaret.

Med tanke på händelseutvecklingen behövs det ett helhetsgrepp om säkerhetsarbetet, bevakning och kommunikation, inom och mellan aktörer med ansvar för samhällsviktiga verksamheter. Ansvaret för det måste byggas nerifrån och upp, inte uppifrån och ned. Det börjar med ärliga och sakliga lägesbilder av säkerhetsarbetet i praktiken.

Tom Andersson, fil dr, konsult inom riskhantering, Basalt AB

Läs även nyheten på dagens samhälle.